Nehemja 4

¹När Sanballat hörde att vi byggde upp muren blev han rasande och mycket arg, och han hånade judarna.

²Han talade inför sina medarbetare och Samariens armé och sade: "Vad gör dessa svaga judar? Ska de återställa sin mur? Kan de offra? Ska de slutföra det på en dag? Kan de återuppliva stenarna från ruinhögarna, även de brända?"

³Tobia ammoniten, som var nära honom, sade: "Det de bygger—även om en räv skulle klättra på det, skulle den bryta ner deras stenmur!"

⁴Hör oss, o vår Gud, för vi är föraktade. Vänd deras förolämpningar tillbaka på deras egna huvuden och gör dem till plundring i ett land av fångenskap.

⁵Täck inte över deras skuld eller låt deras synd utplånas från din åsyn, för de har demoraliserat byggarna.

⁶Så fortsatte vi att bygga upp muren tills den nådde halva sin höjd, för folket var helt engagerade i arbetet.

⁷När Sanballat, Tobia, araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att reparationerna av Jerusalems murar hade gått framåt och att bristerna höll på att stängas, blev de mycket arga.

⁸De sammansvor sig alla för att komma och strida mot Jerusalem och orsaka förvirring där.

⁹Som svar bad vi till vår Gud och stationerade en vakt dag och natt för att skydda mot detta hot.

¹⁰Under tiden sade folket i Juda: "Arbetarnas styrka sviktar, och det finns så mycket bråte att vi inte kan bygga upp muren."

¹¹Våra fiender sade: "Innan de vet det eller ser oss, kommer vi att vara mitt ibland dem och döda dem och sätta stopp för arbetet."

¹²Då kom judarna som bodde nära dem och varnade oss upprepade gånger: "Var du än vänder dig, kommer de att attackera oss."

¹³Därför stationerade jag några av folket bakom de lägsta punkterna av muren på de utsatta platserna, organiserade dem efter familjer med deras svärd, spjut och bågar.

¹⁴Efter att jag hade sett över situationen, reste jag mig och sade till de ädlingarna, tjänstemännen och resten av folket: "Var inte rädda för dem. Kom ihåg Herren, som är stor och fruktansvärd, och kämpa för era familjer, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."

¹⁵När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, återvände vi alla till muren, var och en till sitt eget arbete.

¹⁶Från den dagen arbetade hälften av mina män med byggandet, medan den andra hälften var utrustade med spjut, sköldar, bågar och rustningar. Officerarna stationerade sig bakom hela Juda folk.

¹⁷De som byggde muren och de som bar material utförde sitt arbete med ena handen och höll ett vapen i den andra.

¹⁸Var och en av byggarna bar sitt svärd vid sidan medan han arbetade. Men mannen som blåste i trumpeten stannade hos mig.

¹⁹Jag talade till de ädlingarna, tjänstemännen och resten av folket och sade: "Uppgiften är omfattande och utspridd, och vi är vitt åtskilda från varandra längs muren.

²⁰När ni hör ljudet av trumpeten, samlas hos oss där. Vår Gud kommer att kämpa för oss!"

²¹Så fortsatte vi arbetet med hälften av männen hållande spjut, från dagens första ljus tills stjärnorna visade sig.

²²Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje man och hans hjälpare stanna inne i Jerusalem på natten, så att de kan tjäna som vakter på natten och som arbetare på dagen."

²³Varken jag eller mina bröder eller mina män eller vakterna med mig tog av oss våra kläder; var och en höll sitt vapen, även när han gick för att hämta vatten.