4 Moseboken 11

¹Folket började klaga över sina motgångar inför Herren, och när Herren hörde det, upptändes hans vrede. Herrens eld brann bland dem och förtärde några i utkanten av lägret.

²Folket ropade till Mose, och när Mose bad till Herren, lade sig elden.

³Den platsen kallades därför Tabera, eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.

⁴Den blandade folkhopen bland dem började längta efter annan mat, och israeliterna började också gråta igen och sade: "Vem ska ge oss kött att äta?

⁵Vi minns fisken vi åt fritt i Egypten, gurkorna, melonerna, purjolöken, löken och vitlöken.

⁶Men nu är vår aptit borta; det finns inget annat än detta manna att se på!”

⁷Mannat var som korianderfrö och hade utseendet av harts.

⁸Folket gick omkring och samlade det, och malde det i kvarnar eller krossade det i mortlar. De kokade det i grytor och gjorde kakor av det, och det smakade som något gjort med olivolja.

⁹När daggen föll på lägret om natten, föll mannat ner med den.

¹⁰Mose hörde hur folket i varje familj grät vid ingången till sina tält. Herrens vrede var mycket stor, och Mose blev bekymrad.

¹¹Mose sade till Herren: "Varför har du fört denna olycka över din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd i dina ögon, så att du lägger bördan av hela detta folk på mig?

¹²Har jag avlat hela detta folk? Har jag fött dem, så att du skulle säga till mig: 'Bär dem i din famn som en amma bär ett diande barn, till det land du lovade deras förfäder'?

¹³Var ska jag finna kött att ge åt hela detta folk? De fortsätter att klaga till mig: 'Ge oss kött att äta!'

¹⁴Jag kan inte ensam bära ansvaret för hela detta folk; det är för överväldigande för mig.

¹⁵Om det är så du tänker behandla mig, döda mig då nu—om jag har funnit nåd i dina ögon—och låt mig inte se min egen undergång.”

¹⁶Herren sade till Mose: "Samla åt mig sjuttio män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och deras ledare. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem stå där med dig.

¹⁷Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och lägga den på dem. De ska dela bördan av folket med dig så att du inte behöver bära den ensam.

¹⁸Säg till folket: 'Helga er för morgondagen, och ni ska äta kött, för ni har gråtit inför Herren och sagt: "Vem ska ge oss kött att äta? Vi hade det bättre i Egypten!" Därför ska Herren ge er kött, och ni ska äta.

¹⁹Ni ska äta det inte bara en dag, eller två dagar, eller fem, tio eller tjugo dagar,

²⁰utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och blir avskyvärt för er, eftersom ni har förkastat Herren som är bland er, och har klagat inför honom och sagt: "Varför lämnade vi någonsin Egypten?"'”

²¹Mose sade: "Här är jag bland sexhundratusen män till fots, och du säger: 'Jag ska ge dem kött att äta i en hel månad!'

²²Skulle det räcka om hjordar och boskap slaktades för dem? Skulle det räcka om alla fiskar i havet fångades för dem?”

²³Herren sade till Mose: "Finns det någon gräns för Herrens makt? Nu ska du få se om mitt ord kommer att gå i uppfyllelse för dig eller inte.”

²⁴Så Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem stå runt tältet.

²⁵Sedan kom Herren ner i molnet och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lade den på de sjuttio äldste. När Anden vilade över dem, profeterade de, men gjorde det inte igen.

²⁶Men två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Anden vilade också över dem, och de profeterade i lägret.

²⁷En ung man skyndade sig till Mose och berättade för honom: "Eldad och Medad profeterar i lägret.”

²⁸Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare sedan sin ungdom, talade upp och sade: "Mose, min herre, stoppa dem!”

²⁹Men Mose svarade: "Är du orolig för min skull? Jag önskar att hela Herrens folk var profeter och att Herren lade sin Ande över dem!”

³⁰Därefter återvände Mose och Israels äldste till lägret.

³¹En vind gick ut från Herren och förde vaktlar från havet, och lät dem falla bredvid lägret, ungefär en dagsresa på denna sida och en dagsresa på den andra sidan, runt hela lägret, ungefär två alnar djupt på marken.

³²Folket tillbringade hela den dagen, hela natten och hela nästa dag med att samla vaktlarna. Den som samlade minst fick ihop tio homer. De spred ut dem runt hela lägret.

³³Men medan köttet ännu var mellan deras tänder, innan det var konsumerat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en svår plåga.

³⁴Så platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, eftersom där begravde de folket som hade längtat efter annan mat.

³⁵Från Kibrot-Hattaava reste folket till Hazerot, där de stannade.