Psaltaren 106

¹Prisa Herren! --- Tacka Herren, ty han är god; Ty hans nåd varar för evigt.

²Vem kan tala om Herrens mäktiga gärningar, Eller förkunna all hans lovsång?

³Välsignade är de som håller rättvisa, Som praktiserar rättfärdighet alltid!

⁴Kom ihåg mig, Herre, i din nåd mot ditt folk; Besök mig med din frälsning,

⁵Så att jag får bevittna dina utvaldas framgång, Så att jag får dela ditt folks glädje, Så att jag får ta stolthet i din arvedel.

⁶Vi har syndat som våra förfäder, Vi har gått vilse, vi har handlat ogudaktigt.

⁷Våra förfäder i Egypten förstod inte dina underverk; De glömde din rikliga godhet, Men gjorde uppror vid havet, vid Röda havet.

⁸Ändå räddade han dem för sitt namns skull, För att göra sin makt känd.

⁹Han tillrättavisade Röda havet och det torkade upp, Och han ledde dem genom de mäktiga vattnen, som genom öknen.

¹⁰Så räddade han dem från handen på dem som hatade dem, Och återlöste dem från fiendens hand.

¹¹Vattnen täckte deras motståndare; Inte en enda av dem blev kvar.

¹²Då litade de på hans ord; De sjöng hans lov.

¹³De glömde snabbt hans gärningar; De väntade inte på hans vägledning,

¹⁴Utan blev girigt lystna i öknen, Och prövade Gud i ödemarken.

¹⁵Så han beviljade deras begäran, Men sände en förtärande sjukdom bland dem.

¹⁶När de avundades Mose i lägret, Och Aron, Herrens helige,

¹⁷Öppnade sig marken och slukade Datan, Och omslöt Abirams församling.

¹⁸Och en eld flammade upp i deras sällskap; Lågan förtärde de ogudaktiga.

¹⁹De gjorde en kalv vid Horeb, Och tillbad en gjuten bild.

²⁰Så bytte de ut sin härlighet Mot bilden av en oxe som äter gräs.

²¹De glömde Gud, sin Frälsare, Som hade utfört stora ting i Egypten,

²²Mirakel i Hams land, Och fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

²³Därför förklarade han att han skulle förgöra dem, Om inte Mose, hans utvalde, hade stått i gapet inför honom, För att avvända hans vrede från att förgöra dem.

²⁴Då förkastade de det ljuvliga landet; De trodde inte på hans löfte,

²⁵Utan knotade i sina tält; De lyssnade inte på Herrens röst.

²⁶Därför svor han åt dem Att han skulle låta dem falla i öknen,

²⁷Och att han skulle sprida deras ättlingar bland folken, Och skingra dem i länderna.

²⁸De följde också Baal av Peor, Och åt offer till de döda.

²⁹Så väckte de hans vrede med sina gärningar, Och en plåga bröt ut bland dem.

³⁰Då stod Pinehas upp och ingrep, Och plågan stoppades.

³¹Och det räknades honom till rättfärdighet, För alla kommande generationer.

³²De väckte också hans vrede vid Meribas vatten, Så att det gick illa för Mose på grund av dem;

³³Eftersom de trotsade hans Ande, Talade han förhastat med sina läppar.

³⁴De utrotade inte folken, Som Herren hade befallt dem,

³⁵Utan de blandade sig med folken Och antog deras seder,

³⁶Och tillbad deras avgudar, Som blev en snara för dem.

³⁷Ty de offrade till och med sina söner och döttrar till demonerna,

³⁸Och utgöt oskyldigt blod, Sina söners och döttrars blod, Som de offrade till Kanaans avgudar; Och landet blev befläckat av blodet.

³⁹Så blev de orena i sina gärningar, Och var trolösa i sina handlingar.

⁴⁰Därför upptändes Herrens vrede mot hans folk, Och han avskydde sin arvedel.

⁴¹Så överlämnade han dem i folkens händer, Och de som hatade dem regerade över dem.

⁴²Deras fiender förtryckte dem också, Och de blev kuvade under deras makt.

⁴³Många gånger räddade han dem; Ändå var de upproriska i sina avsikter, Och de sjönk ner i sin skuld.

⁴⁴Ändå såg han deras nöd När han hörde deras rop;

⁴⁵Och han kom ihåg sitt förbund för deras skull, Och ångrade sig enligt sin stora nåd.

⁴⁶Han gjorde dem också till föremål för medlidande I alla deras fångvakares ögon.

⁴⁷Rädda oss, Herre vår Gud, Och samla oss från folken, För att tacka ditt heliga namn Och ära i din lovsång.

⁴⁸Välsignad vare Herren, Israels Gud, Från evighet till evighet. Och allt folket ska säga: "Amen." Prisa Herren!