Psaltaren 107

¹Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet.

²Så ska de som Herren har förlöst säga, de som han har räddat ur fiendens hand.

³Och samlat från fjärran länder, från öster och från väster, från norr och från söder.

⁴De irrade omkring i öknen, i en öde trakt; de fann ingen väg till en stad där de kunde bo.

⁵De var hungriga och törstiga; deras själar tynade bort inom dem.

⁶Då ropade de till Herren i sin nöd; han räddade dem ur deras trångmål.

⁷Han ledde dem också på en rak väg, för att gå till en bebodd stad.

⁸Låt dem tacka Herren för hans nåd, och för hans underbara gärningar mot människors barn!

⁹Ty han har mättat den törstande själen, och han har fyllt den hungrande själen med goda ting.

¹⁰Det fanns de som bodde i mörker och i dödsskugga, fångar i lidande och kedjor,

¹¹eftersom de hade gjort uppror mot Guds ord och förkastat den Högstes råd.

¹²Därför ödmjukade han deras hjärtan med arbete; de stapplade och det fanns ingen som hjälpte.

¹³Då ropade de till Herren i sin nöd; han räddade dem ur deras trångmål.

¹⁴Han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan och bröt deras kedjor sönder.

¹⁵Låt dem tacka Herren för hans nåd, och för hans underbara gärningar mot människors barn!

¹⁶Ty han har krossat kopparportar, och huggit sönder järnbommar.

¹⁷Dårar, på grund av sina upproriska vägar, och på grund av sina missgärningar, blev plågade.

¹⁸Deras själar avskydde all slags mat, och de närmade sig dödens portar.

¹⁹Då ropade de till Herren i sin nöd; han räddade dem ur deras trångmål.

²⁰Han sände sitt ord och helade dem, och räddade dem från deras undergång.

²¹Låt dem tacka Herren för hans nåd, och för hans underbara gärningar mot människors barn!

²²Låt dem också bära fram tacksägelseoffer, och förkunna hans verk med jublande sång.

²³De som går ner till havet i skepp, som bedriver handel på stora vatten,

²⁴de har sett Herrens gärningar, och hans under i djupet.

²⁵Ty han talade och väckte en stormig vind, som lyfte havets vågor.

²⁶De steg upp till himlen, de sjönk ner i djupet; deras mod smälte bort i deras nöd.

²⁷De raglade och stapplade som en berusad, och var vid sina vitsars ände.

²⁸Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

²⁹Han stillade stormen till en viskning, så att havets vågor tystnade.

³⁰Då blev de glada, för de var stilla, och han ledde dem till deras önskade hamn.

³¹Låt dem tacka Herren för hans nåd, och för hans underbara gärningar mot människors barn!

³²Låt dem också upphöja honom i folkets församling, och prisa honom i de äldstes församling.

³³Han förvandlar floder till en öken, och vattenkällor till torr mark;

³⁴ett fruktbart land till en öde ödemark, på grund av ondskan hos dem som bor där.

³⁵Han förvandlar en öken till en vattenbassäng, och torr mark till vattenkällor;

³⁶och han låter de hungriga bo där, så att de kan grunda en stad att bo i,

³⁷och odla fält och plantera vingårdar, och samla en rik skörd.

³⁸Han välsignar dem också och de förökar sig stort, och han låter inte deras boskap minska.

³⁹När de minskar och blir förnedrade på grund av förtryck, elände och sorg,

⁴⁰utgjuter han förakt över ädlingar och låter dem irra i en väglös ödemark.

⁴¹Men han sätter de behövande högt, bort från lidande, och gör deras familjer som en hjord.

⁴²De rättfärdiga ser det och gläds; men all orättfärdighet tystas.

⁴³Vem är vis? Låt honom uppmärksamma dessa ting, och betrakta Herrens nåd.