Psaltaren 39

¹Jag sade: "Jag ska vaka över mina vägar Så att jag inte syndar med min tunga; Jag ska vaka över min mun som med en munkavle Medan de onda är i min närvaro."

²Jag var stum och tyst, Jag avstod till och med från det goda, Och min smärta rördes upp.

³Mitt hjärta brann inom mig, Medan jag funderade, tändes elden; Då talade jag med min tunga:

⁴"Herre, hjälp mig förstå mitt slut, Och mina dagars mått; Låt mig inse hur flyktig jag är.

⁵Se, Du har gjort mina dagar så korta som handspannar, Och min livstid är som ingenting inför Dig; Sannerligen, hela mänskligheten är bara en andedräkt. Sela

⁶Sannerligen, varje människa rör sig som en förbigående skugga; De gör oväsen utan syfte; Han samlar rikedom, utan att veta vem som ska samla in den.

⁷Och nu, Herre, vad ska jag förvänta mig? Mitt hopp vilar i Dig.

⁸Befria mig från alla mina överträdelser; Låt mig inte bli till hån för de dåraktiga.

⁹Jag har blivit tyst, jag öppnar inte min mun, För det är Du som har handlat.

¹⁰Ta bort Din plåga från mig; På grund av trycket från Din hand är jag förkrossad.

¹¹Med tillrättavisningar disciplinerar Du en människa för synd; Du förtär det som är kärt för honom som en mal; Sannerligen, hela mänskligheten är bara en andedräkt. Sela

¹²Hör min bön, Herre, och lyssna till mitt rop på hjälp; Förbise inte mina tårar; För jag är en främling hos Dig, En vandrare som alla mina förfäder.

¹³Vänd Din blick från mig, så att jag kan finna glädje igen Innan jag far bort och inte mer finns.