Psaltaren 42

¹Som hjorten längtar efter vattenbäckar, Så längtar min själ efter dig, Gud.

²Min själ törstar efter den levande Guden; När ska jag få komma och träda fram inför Gud?

³Mina tårar har varit min föda dag och natt, Medan de ständigt säger till mig, "Var är din Gud?"

⁴Jag minns detta och utgjuter min själ inom mig. För jag brukade gå med skaran och leda dem till Guds hus, Med jubelrop och tacksägelse, en skara som firar en högtid.

⁵Varför är du bedrövad, min själ? Och varför är du orolig inom mig? Hoppas på Gud, för jag ska ännu prisa honom För hans frälsande närvaro, min Gud.

⁶Min själ är bedrövad inom mig; Därför minns jag dig från Jordans land Och Hermons höjder, från berget Mizar.

⁷Djup ropar till djup vid ljudet av dina vattenfall; Alla dina böljor och bränningar har gått över mig.

⁸Herren ska sända sin trofasta kärlek om dagen; Och hans sång ska vara med mig om natten, En bön till min livs Gud.

⁹Jag ska säga till Gud, min klippa, "Varför har du glömt mig? Varför måste jag gå omkring sörjande på grund av fiendens förtryck?"

¹⁰Som om de krossade mina ben, hånar mina motståndare mig, Medan de ständigt säger till mig, "Var är din Gud?"

¹¹Varför är du bedrövad, min själ? Och varför är du orolig inom mig? Hoppas på Gud, för jag ska ännu prisa honom För hans frälsande närvaro, min Gud.