Psaltaren 49

¹Hör detta, alla folk; Lyssna, alla världens invånare,

²Både av ödmjuk och ädel börd, De rika och de fattiga tillsammans.

³Min mun ska tala med visdom, Och mitt hjärtas tankar ska vara insiktsfulla.

⁴Jag ska lyssna till ett ordspråk; Jag ska avslöja min gåta med harpan.

⁵Varför skulle jag frukta i motgångens dagar, När mina fienders skuld omger mig,

⁶De som förlitar sig på sin rikedom Och tar stolthet i sina överflödande rikedomar?

⁷Ingen kan någonsin återlösa en annan, Eller erbjuda Gud en lösen för dem—

⁸För deras själs återlösning är ovärderlig, Och de bör upphöra att föreställa sig det för alltid—

⁹Så att de kan leva vidare i evighet, Att de inte ska genomgå förfall.

¹⁰För han ser att även de visa når sitt slut; De dåraktiga och de vettlösa förgås lika Och lämnar sin rikedom till andra.

¹¹De tror att deras hus ska bestå för evigt Och deras boningar för alla generationer; De har namngivit sina länder efter sig själva.

¹²Men människan i sin prakt ska inte bestå; Hon är som djuren som förgås.

¹³Sådan är vägen för dem som är dåraktiga, Och för dem som följer dem och godkänner deras ord. Sela

¹⁴Som får är de bestämda för Sheol; Döden ska valla dem; Och de rättfärdiga ska ha herravälde över dem på morgonen, Och deras gestalt ska förtäras av Sheol Så att de inte har något upphöjt hem.

¹⁵Men Gud ska återlösa min själ från Sheols grepp, För Han ska ta mig till sig. Sela

¹⁶Var inte rädd när någon blir rik, När prakten i deras hus ökar;

¹⁷För när de dör, tar de inget med sig; Deras rikedom följer dem inte ner.

¹⁸Även om de i livet gratulerar sig själva— Och även om andra prisar dig när du blomstrar—

¹⁹De ska förena sig med sina förfäders sällskap; De ska aldrig mer se ljuset.

²⁰Människan, i sin prakt, men utan förstånd, Är som djuren som förgås.