Rut 1

¹På den tid då domarna styrde, var det hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda gick för att bo i Moabs land med sin hustru och sina två söner.

²Mannens namn var Elimelek, hans hustru hette Noomi, och namnen på hans två söner var Mahlon och Kiljon. De var Efratiter från Betlehem, Juda. De kom till Moab och bodde där.

³Elimelek, Noomis man, gick bort och lämnade henne med sina två söner.

⁴De tog moabitiska kvinnor till hustrur; en hette Orpa och den andra Rut. De bodde där i ungefär tio år.

⁵Både Mahlon och Kiljon dog också, och Noomi blev utan sina två söner och sin man.

⁶Noomi hörde i Moab att Herren hade besökt sitt folk genom att ge dem mat. Hon och hennes svärdöttrar förberedde sig för att återvända därifrån.

⁷Hon lämnade platsen där hon hade bott, med sina två svärdöttrar, och gav sig av på vägen för att återvända till Juda land.

⁸Noomi sa till sina två svärdöttrar: "Gå tillbaka, var och en av er, till er mors hus. Må Herren visa godhet mot er, så som ni har visat mot de döda och mot mig.

⁹Må Herren ge er att var och en finner ro i en ny mans hus." Sedan kysste hon dem, och de grät högt.

¹⁰De svarade henne: "Vi vill gå tillbaka med dig till ditt folk."

¹¹Men Noomi sa: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? Skulle jag kunna få fler söner som kunde bli era män?

¹²Vänd tillbaka, mina döttrar; jag är för gammal för att ha en man. Även om jag trodde att det fortfarande fanns hopp—även om jag fick en man i natt och födde söner—

¹³skulle ni vänta tills de växte upp? Skulle ni avstå från att gifta er? Nej, mina döttrar. Det är mer bittert för mig än för er, eftersom Herrens hand har vänt sig mot mig!"

¹⁴De grät högt igen. Orpa kysste sin svärmor adjö, men Rut höll fast vid henne.

¹⁵Noomi sa: "Se, din svägerska går tillbaka till sitt folk och sina gudar. Gå tillbaka med henne."

¹⁶Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig eller att vända tillbaka från att följa dig. Där du går, går jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk ska bli mitt folk och din Gud min Gud.

¹⁷Där du dör, dör jag, och där blir jag begraven. Må Herren straffa mig, hur hårt det än må vara, om något annat än döden skiljer dig och mig åt."

¹⁸När Noomi såg att Rut var fast besluten att följa med henne, slutade hon försöka övertala henne.

¹⁹De två kvinnorna fortsatte tills de kom till Betlehem. När de anlände till Betlehem blev hela staden upprörd på grund av dem, och kvinnorna utropade: "Är detta Noomi?"

²⁰Hon svarade dem: "Kalla mig inte Noomi; kalla mig istället Mara, för den Allsmäktige har gjort det mycket bittert för mig.

²¹Jag gick bort full, men Herren har fört mig tillbaka tom. Varför kalla mig Noomi? Herren har vittnat mot mig, och den Allsmäktige har drabbat mig."

²²Så Noomi återvände från Moab med Rut, moabitiskan, hennes svärdotter, och anlände till Betlehem när kornskörden började.