1 Korintierbrevet 13

¹Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag som en skrällande gonggong eller en skrällande cymbal.

²Om jag har profetians gåva, förstår alla mysterier och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

³Och om jag ger bort alla mina ägodelar till välgörenhet, och om jag överlämnar min kropp för att kunna skryta, men inte har kärlek, gör det mig ingen nytta.

⁴Kärleken är tålmodig och god; den är inte avundsjuk, den skryter inte, den är inte stolt.

⁵Den är inte oförskämd, den söker inte sitt eget; den blir inte lätt arg, den håller inte räkning på oförrätter,

⁶Den gläder sig inte åt orättfärdighet, men gläder sig med sanningen;

⁷Den skyddar alltid, litar alltid, hoppas alltid, och uthärdar alltid.

⁸Kärleken upphör aldrig; men där det finns profetior, ska de upphöra; där det finns tungomål, ska de tystna; där det finns kunskap, ska den försvinna.

⁹För vi vet delvis och profeterar delvis;

¹⁰Men när fullkomligheten kommer, ska det som är delvis försvinna.

¹¹När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte som ett barn, resonerade som ett barn; när jag blev vuxen, lade jag bort det barnsliga.

¹²För nu ser vi endast en spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte; nu vet jag delvis, men då ska jag veta fullt ut, liksom jag är fullt ut känd.

¹³Och nu består dessa tre: tro, hopp och kärlek. Men störst av dem är kärleken.