1 Kungaboken 19

¹Ahab rapporterade till Isebel allt som Elia hade utfört, inklusive hur han hade dödat alla profeterna med svärd.

²Då sände Isebel en budbärare till Elia och sade, ”Så må gudarna göra mot mig och mer därtill, om jag inte vid denna tid imorgon gör ditt liv som livet av en av dem.”

³Elia, fylld av rädsla, reste sig och flydde för sitt liv, och kom till Beer-Sheba, som tillhör Juda, där han lämnade sin tjänare.

⁴Men han själv gick en dagsresa in i öknen, och kom och satte sig under en ginstbuske; och han bad att få dö och sade, ”Det är nog! Nu, Herre, ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.”

⁵Sedan lade han sig ner och somnade under ginstbusken; men se, en ängel rörde vid honom och sade till honom, ”Stig upp, ät!”

⁶Då såg han upp, och se, där vid hans huvud låg ett bröd bakat på heta stenar, och en kruka med vatten. Så han åt och drack, och lade sig ner igen.

⁷Men Herrens ängel kom tillbaka en andra gång, rörde vid honom och sade, ”Stig upp, ät, för resan är för mycket för dig.”

⁸Så han steg upp, åt och drack, och reste i styrkan av den maten i fyrtio dagar och fyrtio nätter till Horeb, Guds berg.

⁹Då kom han till en grotta och tillbringade natten där; och se, Herrens ord kom till honom, och Han sade till honom, ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁰Han sade, ”Jag har varit mycket nitisk för Herren, arméernas Gud; för Israels söner har övergett ditt förbund, rivna ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Och jag ensam är kvar; och de har sökt att ta mitt liv.”

¹¹Så Han sade, ”Gå ut och stå på berget inför Herren.” Och se, Herren gick förbi! Och en stor och mäktig vind slet loss bergen och bröt klipporna i bitar inför Herren; men Herren var inte i vinden. Och efter vinden, en jordbävning; men Herren var inte i jordbävningen.

¹²Och efter jordbävningen, en eld; men Herren var inte i elden. Och efter elden, ljudet av en mild viskning.

¹³När Elia hörde det, svepte han sin mantel om ansiktet och gick ut och stod vid ingången till grottan. Och se, en röst kom till honom och sade, ”Vad gör du här, Elia?”

¹⁴Då sade han, ”Jag har varit mycket nitisk för Herren, arméernas Gud; för Israels söner har övergett ditt förbund, rivna ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Och jag ensam är kvar; och de har sökt att ta mitt liv.”

¹⁵Herren instruerade honom, ”Gå, återvänd på den väg du kom till Damaskus öken, och när du kommer dit, ska du smörja Hasael till kung över Aram;

¹⁶och Jehu, Nimshis son, ska du smörja till kung över Israel; och Elisa, Shafats son från Abel-Mehola, ska du smörja till profet i ditt ställe.

¹⁷Och det ska vara så att den som undkommer Hasaels svärd, ska Jehu döda, och den som undkommer Jehus svärd, ska Elisa döda.

¹⁸Men jag ska bevara sju tusen i Israel, alla knän som inte har böjt sig för Baal och varje mun som inte har kysst honom.”

¹⁹Så han lämnade därifrån och fann Elisa, Shafats son, medan han plöjde med tolv par oxar framför sig, och han var med det tolfte. Och Elia gick förbi honom och kastade sin mantel på honom.

²⁰Då lämnade han oxarna och sprang efter Elia och sade, ”Låt mig först kyssa min far och min mor, sedan ska jag följa dig.” Och Elia svarade, ”Gå tillbaka, för vad har jag gjort mot dig?”

²¹Så han återvände från att följa honom, och tog paret av oxar och offrade dem, och kokade deras kött med oxarnas redskap, och gav det till folket, och de åt. Sedan steg han upp och följde Elia och tjänade honom.