1 Kungaboken 20

¹Nu samlade Ben-Hadad, kungen av Aram, hela sin armé. Trettiotvå kungar var med honom, tillsammans med hästar och vagnar. Han tågade upp och belägrade Samaria och attackerade det.

²Han sände budbärare in i staden till Ahab, Israels kung, och sade,

³”Så säger Ben-Hadad: 'Ditt silver och guld är mitt. De bästa av dina hustrur och barn tillhör också mig.'”

⁴Israels kung svarade, ”Precis som du säger, min herre kungen. Jag och allt jag har är ditt.”

⁵Sedan återvände budbärarna och sade, ”Så säger Ben-Hadad: Jag sände bud till dig att ge mig ditt silver och guld, dina hustrur och dina barn.

⁶Men nu kommer jag att sända mina tjänare till dig imorgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus. Vadhelst som är dyrbart i dina ögon, ska de ta och bära bort.”

⁷Då kallade Israels kung samman alla de äldste i landet och sade, ”Var god och lägg märke till hur denne man söker strid. Han sände efter mina hustrur, mina barn, mitt silver och mitt guld, och jag vägrade inte honom.”

⁸Alla de äldste och folket sade till honom, ”Lyssna inte på honom eller ge efter.”

⁹Så han sade till Ben-Hadads budbärare, ”Säg till min herre kungen: Jag ska ge allt som du först krävde av din tjänare, men detta andra krav kan jag inte uppfylla.” Så budbärarna lämnade och rapporterade tillbaka.

¹⁰Då sände Ben-Hadad bud igen och sade, ”Må gudarna straffa mig hårt om det finns tillräckligt med damm kvar i Samaria för att ge en handfull till var och en av de män som följer mig!”

¹¹Men Israels kung svarade, ”Säg till honom: Låt inte den som sätter på sig sin rustning skryta som den som tar av den.”

¹²När Ben-Hadad hörde detta svar, drack han och de andra kungarna i sina tält. Han beordrade sina män, ”Förbered för attack!” Så de förberedde sig för att anfalla staden.

¹³Då kom en profet till Ahab, Israels kung, och sade, ”Så säger Herren: Har du sett denna stora armé? Jag ska överlämna den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren.”

¹⁴Ahab frågade, ”Genom vem?” Och han sade, ”Så säger Herren: Genom de unga officerarna hos distriktsguvernörerna.” Då frågade Ahab, ”Vem ska börja striden?” Och han svarade, ”Du ska.”

¹⁵Så Ahab mönstrade de unga officerarna hos distriktsguvernörerna, totalt 232. Sedan samlade han resten av armén — alla israeliterna — som uppgick till sju tusen.

¹⁶De tågade ut vid middagstid, medan Ben-Hadad och de trettiotvå kungarna med honom var i sina tält och blev berusade.

¹⁷De unga officerarna hos distriktsguvernörerna gick ut först. Ben-Hadad sände spejare, som rapporterade, ”Män avancerar från Samaria.”

¹⁸Han sade, ”Om de har kommit för fred, ta dem levande; och om de har kommit för krig, ta dem levande.”

¹⁹Så de unga officerarna hos distriktsguvernörerna avancerade från staden, med armén bakom dem.

²⁰Var och en slog ner sin motståndare, och araméerna flydde. Israel förföljde dem, och Ben-Hadad, kungen av Aram, flydde till häst med några av sina ryttare.

²¹Sedan gick Israels kung ut och slog ner hästarna och vagnarna, och tillfogade araméerna ett stort nederlag.

²²Då kom profeten till Israels kung och sade, ”Gå och stärk dig själv. Överväg noga vad du måste göra, för på våren kommer Arams kung tillbaka mot dig.”

²³Under tiden sade Arams kungs tjänstemän till honom, ”Deras gudar är bergens gudar. Det är därför de var starkare än oss. Men om vi strider mot dem på slätterna, kommer vi säkert att vara starkare än de.

²⁴Gör så här: avlägsna alla kungarna från deras befäl och ersätt dem med befälhavare.

²⁵Höj också en armé som den du förlorade — häst för häst och vagn för vagn — så att vi kan strida mot dem på slätterna. Då kommer vi säkert att besegra dem.” Han gick med på det och gjorde som de rådde.

²⁶När våren kom, samlade Ben-Hadad araméerna och gick upp till Afek för att möta Israel i strid.

²⁷Israeliterna mönstrades också och fick proviant, och de gick ut för att möta dem. Israels folk slog läger framför dem som två små gethjordar, medan araméerna fyllde landskapet.

²⁸Då kom en gudsman och sade till Israels kung, ”Så säger Herren: Eftersom araméerna har sagt, ’Herren är en gud av bergen men inte en gud av dalarna,’ ska jag överlämna denna stora armé i dina händer, och du ska veta att jag är Herren.”

²⁹De slog läger mittemot varandra i sju dagar. På den sjunde dagen gick de i strid, och israeliterna slog ner 100,000 fotsoldater av araméerna på en enda dag.

³⁰Resten flydde in i staden Afek, där muren föll över 27,000 av dem. Ben-Hadad flydde och gömde sig i ett inre rum i staden.

³¹Hans tjänstemän sade till honom, ”Se, vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga. Låt oss klä oss i säckväv med rep runt våra huvuden och gå ut till Israels kung. Kanske kommer han att skona ditt liv.”

³²Så de klädde sig i säckväv och rep, och gick till Israels kung och sade, ”Din tjänare Ben-Hadad säger: Snälla låt mig leva.” Ahab svarade, ”Lever han fortfarande? Han är min bror.”

³³Männen tog det som ett gott tecken och svarade snabbt, ”Ja, Ben-Hadad är din bror.” Ahab sade, ”Gå och hämta honom.” Så Ben-Hadad kom ut, och Ahab lät honom komma upp i vagnen.

³⁴Ben-Hadad sade, ”Jag ska återlämna de städer min far tog från din far. Du kan upprätta marknadsområden för dig själv i Damaskus, som min far gjorde i Samaria.” Ahab sade, ”På grundval av detta avtal ska jag låta dig gå.” Så han gjorde ett fördrag med honom och lät honom gå.

³⁵Nu sade en viss man från profetsönerna till sin granne genom Herrens ord, ”Slå mig, snälla.” Men mannen vägrade att slå honom.

³⁶Så profeten sade till honom, ”Eftersom du inte har lytt Herrens röst, så snart du lämnar mig, kommer ett lejon att döda dig.” Och så snart han lämnade, fann ett lejon honom och dödade honom.

³⁷Han närmade sig sedan en annan man och bad, ”Slå mig, snälla.” Mannen slog honom och sårade honom.

³⁸Sedan gick profeten och väntade på kungen vid vägen, förklädd med ett bandage över ögonen.

³⁹När kungen passerade, ropade han till honom, ”Din tjänare gick in i mitten av striden, och någon vände sig åt sidan och förde en man till mig och sade, ’Vakta denna man; om han saknas, blir det ditt liv för hans liv, eller så ska du betala en talent silver.’

⁴⁰Men medan din tjänare var upptagen här och där, försvann mannen.” Och Israels kung sade till honom, ”Det är din dom. Du har bestämt det själv.”

⁴¹Sedan tog profeten snabbt bort bandaget från sina ögon, och Israels kung kände igen honom som en av profeterna.

⁴²Och han sade till kungen, ”Så säger Herren: Eftersom du har släppt den man jag hade bestämt till förintelse från din hand, ska ditt liv bli för hans liv, och ditt folk för hans folk.”

⁴³Så Israels kung gick tillbaka till sitt hus, dyster och arg, och kom till Samaria.