1 Samuelsboken 20

¹Då flydde David från Najot i Rama och kom och sade till Jonatan, "Vad har jag gjort? Vad är min skuld? Vad är min synd inför din far, eftersom han söker mitt liv?"

²Men han sade till honom, "Långt därifrån! Du skall inte dö. Se, min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle min far dölja denna sak för mig? Så är det inte!"

³Men David svor igen och sade, "Din far vet väl att jag har funnit nåd inför dina ögon, och han har sagt, 'Jonatan får inte veta detta, så att han inte blir bedrövad.' Men sannerligen, så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är knappt ett steg mellan mig och döden."

⁴Då försäkrade Jonatan David, "Jag skall göra vad du än begär."

⁵David sade till Jonatan, "Se, i morgon är det nymåne, och jag förväntas sitta med kungen för att äta. Men låt mig gå, så att jag kan gömma mig på fältet till den tredje kvällen.

⁶Om din far alls saknar mig, så säg, 'David bad mig enträget om tillåtelse att springa till Betlehem, hans stad, eftersom det är den årliga offret där för hela familjen.'

⁷Om han säger, 'Det är bra,' kommer din tjänare att vara säker; men om han blir arg, vet då att han har beslutat att skada mig.

⁸Behandla därför din tjänare vänligt, för du har fört din tjänare in i ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld i mig, döda mig själv; för varför skulle du föra mig till din far?"

⁹Jonatan sade, "Långt därifrån! För om jag verkligen får veta att min far har beslutat att skada dig, skulle jag inte informera dig?"

¹⁰Då frågade David Jonatan, "Hur ska jag veta om din far svarar dig hårt?"

¹¹Jonatan sade till David, "Kom, låt oss gå ut på fältet." Så de två gick ut på fältet.

¹²Då sade Jonatan till David, "Herren, Israels Gud, är vittne! När jag har utforskat min far om denna tid i morgon eller den tredje dagen, om allt är väl med David, skall jag då inte sända bud till dig och avslöja det för dig?

¹³Men om det behagar min far att skada dig, må Herren behandla mig, Jonatan, hårt och värre, om jag inte informerar dig och sänder dig iväg, så att du kan gå i säkerhet. Och må Herren vara med dig som han har varit med min far.

¹⁴Om jag fortfarande lever, vill du inte visa mig Herrens kärleksfullhet, så att jag inte dör?

¹⁵Och du skall inte avbryta din lojalitet från mitt hus för alltid, inte ens när Herren eliminerar var och en av Davids fiender från jordens yta."

¹⁶Så gjorde Jonatan ett förbund med Davids hus och sade, "Må Herren hålla Davids fiender ansvariga."

¹⁷Jonatan fick David att svära igen på grund av sin kärlek till honom, för han älskade honom som han älskade sitt eget liv.

¹⁸Då sade Jonatan till honom, "Det är nymåne i morgon, och du kommer att saknas, för din plats kommer att vara tom.

¹⁹När du har stannat i tre dagar, skall du snabbt gå ner och komma till platsen där du gömde dig den händelserika dagen, och du skall stanna bredvid stenen Esel.

²⁰Och jag skall skjuta tre pilar åt sidan, som om jag siktade på ett mål.

²¹Då se, jag skall sända pojken och säga, 'Gå, hitta pilarna.' Om jag specifikt säger till pojken, 'Se, pilarna är på denna sida om dig; hämta dem,' kom då ut, för det är säkerhet för dig och ingen skada, så sant Herren lever.

²²Men om jag säger till ynglingen, 'Se, pilarna är bortom dig,' gå då, för Herren har sänt dig iväg.

²³Vad gäller den sak som du och jag har talat om, se, Herren är mellan dig och mig för alltid."

²⁴Så David gömde sig på fältet; och när nymånen kom, satte kungen sig ner för att äta måltiden.

²⁵Kungen satt på sin plats som vanligt, platsen vid väggen; då reste sig Jonatan och Abner satte sig vid Sauls sida, men Davids plats var tom.

²⁶Ändå sade Saul ingenting den dagen, för han tänkte, "Det måste vara en olycka; han är inte ceremoniellt ren; säkert är han inte ren."

²⁷Och det hände nästa dag, den andra dagen av nymånen, att Davids plats var tom. Så Saul sade till Jonatan, hans son, "Varför har Jishajs son inte kommit till måltiden, varken igår eller idag?"

²⁸Jonatan svarade Saul, "David bad mig enträget om tillåtelse att gå till Betlehem.

²⁹Han sade, 'Låt mig gå, eftersom vår familj har ett offer i staden, och min bror har befallt mig att närvara. Nu om jag har funnit nåd inför dina ögon, låt mig smyga iväg så att jag kan se mina bröder.' För den anledningen har han inte kommit till kungens bord."

³⁰Då flammade Sauls vrede mot Jonatan och han sade till honom, "Du son till en vilseledd och upprorisk kvinna! Vet jag inte att du väljer Jishajs son till din egen skam och till din mors vanära?

³¹För så länge Jishajs son lever på jorden, kommer du och ditt kungarike inte att bli etablerade. Sänd nu någon och hämta honom till mig, för han är dömd att dö!"

³²Men Jonatan svarade sin far Saul och frågade, "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?"

³³Då kastade Saul sitt spjut mot honom för att slå honom; så Jonatan insåg att hans far var fast besluten att döda David.

³⁴Så Jonatan reste sig från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen av nymånen, för han var bedrövad över David eftersom hans far hade vanärat honom.

³⁵Nu hände det på morgonen att Jonatan gick ut på fältet för mötet med David, och en liten pojke var med honom.

³⁶Och han sade till sin pojke, "Spring, hitta nu pilarna som jag ska skjuta." Medan pojken sprang, sköt han en pil förbi honom.

³⁷När pojken nådde platsen för pilen som Jonatan hade skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sade, "Är inte pilen bortom dig?"

³⁸Och Jonatan ropade efter pojken, "Skynda dig, var snabb, stanna inte!" Och Jonatans pojke plockade upp pilen och kom till sin herre.

³⁹Men pojken var omedveten om något; endast Jonatan och David förstod saken.

⁴⁰Då överlämnade Jonatan sina vapen till sin pojke och instruerade honom, "Gå, ta dem till staden."

⁴¹När pojken hade gått, reste sig David från södra sidan och föll på sitt ansikte till marken, och bugade sig tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans, men David grät mer.

⁴²Jonatan sade till David, "Gå i säkerhet, eftersom vi har svurit i Herrens namn och sagt, 'Herren skall vara mellan mig och dig, och mellan mina efterkommande och dina efterkommande för alltid.'" Så David gav sig iväg och Jonatan gick in i staden.