1 Samuelsboken 23

¹Då berättade man för David: "Se, filistéerna strider mot Keila och plundrar tröskplatserna."

²Så David sökte vägledning från Herren och frågade: "Ska jag gå och attackera dessa filistéer?" Och Herren svarade David: "Gå, attackera filistéerna och befria Keila."

³Men Davids män uttryckte sin oro och sa: "Vi är redan rädda här i Juda. Hur mycket mer om vi går till Keila mot filistéernas led?"

⁴Då frågade David Herren en gång till. Och Herren svarade honom och sa: "Stå upp, gå ner till Keila, för jag ska ge filistéerna i din hand."

⁵Så David och hans män gick till Keila och stred mot filistéerna. Han förde bort deras boskap och slog dem med ett stort nederlag. Så räddade David invånarna i Keila.

⁶När nu Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Keila, kom han ner med en efod i sin hand.

⁷När det rapporterades till Saul att David hade kommit till Keila, sa Saul, "Gud har gett honom i min hand, för han har fångat sig själv genom att gå in i en stad med dubbla portar och bommar."

⁸Så Saul samlade allt folket för att gå ner till Keila, med avsikt att belägra David och hans män.

⁹Nu var David medveten om Sauls plan mot honom; så han sa till prästen Ebjatar, "Ta hit efoden."

¹⁰Då sa David, "Herre, Israels Gud, din tjänare har hört med säkerhet att Saul planerar att komma till Keila, för att förstöra staden för min skull.

¹¹Kommer männen i Keila att överlämna mig till honom? Kommer Saul att komma ner precis som din tjänare har hört? Herre, Israels Gud, jag ber, säg till din tjänare." Och Herren sa, "Han kommer att komma ner."

¹²Då sa David, "Kommer männen i Keila att överlämna mig och mina män till Saul?" Och Herren sa, "De kommer att överlämna er."

¹³Så David och hans män, omkring sexhundra, reste sig och lämnade Keila, och de gick vart de kunde gå. När det rapporterades till Saul att David hade flytt från Keila, gav han upp jakten.

¹⁴David stannade i ödemarkens fästen och förblev i bergslandet i Zifs ödemark. Och Saul sökte honom varje dag, men Gud gav honom inte i hans hand.

¹⁵David insåg att Saul hade kommit ut för att söka hans liv, medan han var i Zifs ödemark, vid Horesh.

¹⁶Och Jonatan, Sauls son, gick till David vid Horesh och stärkte hans tro på Gud.

¹⁷Han sa till honom, "Var inte rädd, för min far Sauls hand kommer inte att finna dig, och du kommer att bli kung över Israel och jag kommer att vara den andre efter dig; och Saul, min far, vet det också."

¹⁸Så de två slöt ett förbund inför Herren. Och David stannade vid Horesh, medan Jonatan återvände hem.

¹⁹Då kom sifiterna upp till Saul i Gibea och sa, "Är inte David gömd hos oss i fästena vid Horesh, på Hakilas berg, söder om Jeshimon?

²⁰Så kom nu, o kung, ner, enligt all din själs önskan att göra så; och vår del ska vara att överlämna honom till kungen."

²¹Saul sa, "Må ni bli välsignade av Herren, för ni har visat vänlighet mot mig.

²²Gå nu, var mycket försiktiga, och ta reda på var han är och vem som har sett honom där; för jag har fått höra att han är mycket listig.

²³Så observera och upptäck alla gömställen där han döljer sig, och återvänd till mig med säkerhet, så ska jag gå med er. Och om han är i landet, ska jag söka upp honom bland alla Judas tusenden."

²⁴Då gav de sig iväg och gick till Zif före Saul. Nu var David och hans män i Maons ödemark, i Arabah söder om Jeshimon.

²⁵När Saul och hans män gick för att söka efter honom, berättade de för David, och han gick ner till klippan och stannade i Maons ödemark. När Saul hörde det, förföljde han David i Maons ödemark.

²⁶Och Saul gick på ena sidan av berget, och David och hans män på andra sidan av berget. Och David skyndade sig att komma bort från Saul, för Saul och hans män omringade David och hans män för att gripa dem.

²⁷Men en budbärare kom till Saul och sa, "Skynda dig och kom, för filistéerna har inlett en attack mot landet!"

²⁸Så Saul återvände från att förfölja David och gick för att konfrontera filistéerna; därför kallade de den platsen Flyktens Klippa.

²⁹Och David lämnade därifrån och stannade i Engedis fästen.