2 Samuelsboken 12

¹Då sände Herren Natan till David. Och han kom till honom och sade, ”Det fanns två män i en stad, den ene rik och den andre fattig.

²Den rike mannen hade många får och boskap.

³Men den fattige mannen hade ingenting alls förutom ett litet lamm som han köpte och uppfostrade; och det växte upp tillsammans med honom och hans barn. Det åt av hans mat, och drack ur hans bägare, och låg i hans famn, och var som en dotter för honom.

⁴Nu kom en besökare till den rike mannen, och han kunde inte förmå sig att ta något djur från sin egen hjord eller boskap för att tillreda åt resenären som hade kommit till honom; så han tog den fattige mannens lamm och tillredde det för mannen som hade kommit till honom.”

⁵Då blev David fylld av intensiv vrede mot mannen, och han sade till Natan, ”Så sant Herren lever, mannen som har gjort detta förtjänar döden!

⁶Så han måste ersätta lammet fyra gånger om, eftersom han gjorde detta och inte hade någon medkänsla.”

⁷Natan sade då till David, ”Du är mannen! Detta är vad Herren, Israels Gud säger: ’Det är jag som smorde dig till kung över Israel, och det är jag som räddade dig från Sauls hand.

⁸Jag anförtrodde dig också din herres hus och hans hustrur, och jag gav dig Israels och Judas hus; och om det hade varit otillräckligt, skulle jag ha lagt till många fler välsignelser som dessa!

⁹Varför har du föraktat Herrens ord, genom att göra det onda i hans ögon? Du har slagit och dödat Uria, hetiten, med svärd, du har tagit hans hustru till din hustru, och du har dödat honom med ammoniternas svärd.

¹⁰Nu därför, skall svärdet aldrig lämna ditt hus, eftersom du har föraktat mig och tagit Urias, hetitens, hustru till din hustru.’

¹¹Detta är vad Herren säger: ’Se, jag skall låta olycka komma över dig från ditt eget hus; jag skall till och med ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem till din medbrottsling, och han skall ligga med dina hustrur i fullt dagsljus.

¹²Sannerligen, du gjorde det i hemlighet, men jag skall göra detta inför hela Israel, och i det öppna.’

¹³Då sade David till Natan, ”Jag har syndat mot Herren.” Och Natan sade till David, ”Herren har också förlåtit din synd; du skall inte dö.

¹⁴Men eftersom du genom denna handling har visat fullständig respektlöshet mot Herren, skall barnet som föds till dig säkerligen dö.”

¹⁵Sedan gick Natan till sitt hus. Herren slog det barn som Urias änka födde åt David, så att han blev mycket sjuk.

¹⁶David bad därför till Gud för barnet; och David fastade och gick och låg på marken hela natten.

¹⁷De äldste i hans hushåll stod bredvid honom för att hjälpa honom upp från marken, men han ville inte och åt inte mat med dem.

¹⁸Sedan hände det på den sjunde dagen att barnet dog. Men Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet var dött, för de sade, ”Se, medan barnet fortfarande levde, talade vi till honom och han lyssnade inte på vår röst; hur kan vi då berätta för honom att barnet är dött, eftersom han kanske gör sig själv illa?”

¹⁹Men när David såg att hans tjänare viskade tillsammans, förstod han att barnet var dött; så David sade till sina tjänare, ”Är barnet dött?” Och de sade, ”Han är död.”

²⁰Så David steg upp från marken, tvättade sig, smorde sig och bytte kläder; och han gick in i Herrens hus och tillbad. Sedan gick han till sitt eget hus, och när han begärde, serverade de honom mat och han åt.

²¹Då sade hans tjänare till honom, ”Vad är detta som du har gjort? Medan barnet levde, fastade och grät du; men när barnet gick bort, steg du upp och åt mat.”

²²Han sade, ”Medan barnet fortfarande levde, fastade och grät jag; för jag tänkte, ’Vem vet, Herren kanske är nådig mot mig, och barnet kanske lever.’

²³Men nu när han har gått bort, varför skulle jag fasta? Kan jag få honom tillbaka igen? Jag skall gå till honom, men han kommer inte att återvända till mig.”

²⁴Sedan tröstade David sin hustru Batseba, och gick till henne och låg med henne; hon födde en son, som han gav namnet Salomo. Nu älskade Herren honom,

²⁵och han sände bud genom profeten Natan, och han gav honom namnet Jedidja, för Herrens skull.

²⁶Vid den tiden stred Joab mot Rabba av ammoniterna och intog den kungliga staden.

²⁷Sedan sände Joab budbärare till David och sade, ”Jag har kämpat mot Rabba, och jag har till och med intagit vattenstaden.

²⁸Samla nu resten av folket och lägra dig mot staden och intag den, annars intar jag staden själv, och den kommer att få mitt namn.”

²⁹Så David samlade allt folket och gick till Rabba, stred mot staden och intog den.

³⁰Sedan tog han deras kungs krona från hans huvud; och dess vikt var en talent guld, och i den fanns en dyrbar sten, och den placerades på Davids huvud. Och han förde ut bytet från staden i stora mängder.

³¹Han förde också ut folket som var i den, och satte dem i arbete med sågar, skarpa järnverktyg och yxor, och skickade dem till tegelugnarna. Och han gjorde detsamma med alla ammoniternas städer. Sedan återvände David och allt folket till Jerusalem.