2 Samuelsboken 13

¹Nu hände det sig efter detta att Absalom, Davids son, hade en vacker syster som hette Tamar, och Amnon, Davids son, älskade henne.

²Amnon blev så frustrerad på grund av sin syster Tamar att han gjorde sig själv sjuk, för hon var en jungfru, och det verkade svårt för Amnon att göra något mot henne.

³Amnon hade en vän vid namn Jonadab, son till Shimeah, Davids bror; och Jonadab var känd för sin list.

⁴Han sade till honom: "Varför är du, kungens son, så nedstämd morgon efter morgon? Vill du inte berätta för mig?" Då sade Amnon till honom: "Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster."

⁵Jonadab sade då till honom: "Lägg dig på din säng och låtsas vara sjuk, och när din far kommer för att se dig, säg till honom: 'Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne förbereda maten i min åsyn, så att jag kan se det och äta ur hennes hand.'"

⁶Så Amnon lade sig ner och låtsades vara sjuk, och när kungen kom för att se honom, sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma och göra några kakor i min åsyn, så att jag kan äta ur hennes hand."

⁷Då sände David bud till Tamars hus och sade: "Gå nu till din bror Amnons hus och förbered mat åt honom."

⁸Så Tamar gick till sin bror Amnons hus, där han låg ner. Hon tog deg, knådade den, gjorde kakor i hans närvaro och bakade dem.

⁹Sedan tog hon pannan och serverade dem framför honom, men han vägrade att äta. Och Amnon sade: "Låt alla lämna mig." Så alla lämnade honom.

¹⁰Då sade Amnon till Tamar: "Ta in maten i sovrummet, så att jag kan äta ur din hand." Så Tamar tog kakorna som hon hade gjort och bar dem in i sovrummet till sin bror Amnon.

¹¹När hon bar dem till honom för att äta, grep han henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig, min syster."

¹²Men hon svarade honom: "Nej, min bror! Kränk mig inte, för sådant görs inte i Israel; gör inte denna skamliga synd!

¹³Vad mig beträffar, var skulle jag bära min skam? Och vad dig beträffar, du skulle bli som en av dårarna i Israel. Så tala nu med kungen, för han kommer inte att vägra dig."

¹⁴Men han ville inte lyssna på henne; eftersom han var starkare än hon, övermannade han henne och låg med henne.

¹⁵Då hatade Amnon henne med ett mycket stort hat; för hatet med vilket han hatade henne var större än kärleken med vilken han hade älskat henne. Så Amnon sade till henne: "Stig upp, gå din väg!"

¹⁶Men hon sade till honom: "Nej, för denna orätt i att skicka bort mig är ännu större än vad du redan har gjort mot mig!" Men han ville inte lyssna på henne.

¹⁷Då kallade han på sin unge man som betjänade honom och sade: "Ta nu bort denna kvinna från min närvaro, och lås dörren bakom henne!"

¹⁸Nu bar hon en långärmad dräkt, för detta är vad kungens jungfrudöttrar brukade bära tidigare. Så hans betjänt tog ut henne och låste dörren bakom henne.

¹⁹Då lade Tamar aska på sitt huvud och rev sönder den långärmade dräkt som hon hade på sig, och hon lade sin hand på sitt huvud och gick bort, gråtande högt medan hon gick.

²⁰Och hennes bror Absalom sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Men nu, var tyst, min syster; han är din bror. Ta inte denna sak till hjärtat." Så Tamar stannade och bodde i sin bror Absaloms hus, ödelagd.

²¹När kung David hörde om alla dessa saker, blev han fylld av vrede.

²²Absalom talade varken gott eller ont med Amnon; för Absalom hyste hat mot Amnon eftersom han hade kränkt hans syster Tamar.

²³Nu hände det sig efter två fulla år, att Absalom hade fårklippare i Baal-Hazor, som ligger nära Efraim, och Absalom bjöd in alla kungens söner.

²⁴Då kom Absalom till kungen och sade: "Se nu, din tjänare har fårklippare; låt kungen och hans tjänare gå med din tjänare."

²⁵Men kungen sade till Absalom: "Nej, min son, vi ska inte alla gå, så att vi inte blir en börda för dig." Även om han uppmanade honom, ville han inte gå; men han välsignade honom.

²⁶Då sade Absalom: "Om inte, låt min bror Amnon gå med oss." Och kungen sade till honom: "Varför skulle han gå med dig?"

²⁷Trots detta insisterade Absalom, så han lät Amnon och alla kungens söner gå med honom.

²⁸Då befallde Absalom sina tjänare och sade: "Se nu, när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er, 'Slå Amnon,' då döda honom. Frukta inte; har jag inte själv befallt er? Var modiga och tappra."

²⁹Och Absaloms tjänare handlade enligt hans befallning angående Amnon. Då reste sig alla kungens söner och var och en satte sig på sin mula och flydde.

³⁰Medan de var på väg, nådde en rapport David och sade: "Absalom har slagit och dödat alla kungens söner, och inte en enda av dem är kvar!"

³¹Då reste sig kungen, rev sina kläder och lade sig på marken; och alla hans tjänare stod bredvid med sina kläder sönderrivna.

³²Men Jonadab, son till Shimeah, Davids bror, svarade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner; för endast Amnon är död, eftersom Absalom har planerat detta sedan den dag han kränkte sin syster Tamar.

³³Så låt nu inte min herre kungen ta rapporten till hjärtat, nämligen, 'Alla kungens söner är döda,' för endast Amnon är död."

³⁴Nu hade Absalom flytt. Och den unge mannen som var på vakt lyfte sina ögon och såg, och se, många människor kom från vägen bakom honom vid sidan av berget.

³⁵Jonadab sade till kungen: "Se, kungens söner har kommit; i enlighet med din tjänares ord, så har det hänt."

³⁶Så snart han hade slutat tala, se, kungens söner kom och höjde sina röster och grät; och kungen och alla hans tjänare grät också mycket.

³⁷Under tiden hade Absalom flytt till Talmai, son till Ammihud, kungen av Gesur. Och David sörjde sin son varje dag.

³⁸Så Absalom hade flytt och gått till Gesur, och han var där i tre år.

³⁹Och kung Davids hjärta längtade efter att gå ut till Absalom; och han var i ångest över sin son Amnons död.