2 Samuelsboken 19

¹Sedan rapporterades det till Joab, ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.”

²Så segern den dagen förvandlades till sorg för hela folket, för folket hörde det sägas den dagen, ”Kungen sörjer över sin son.”

³Och folket smög sig in i staden den dagen som folk smyger sig bort som är förödmjukade när de flyr i strid.

⁴Kungen dolde sitt ansikte och klagade högt, ”O min son Absalom, O Absalom, min son, min son!”

⁵Då kom Joab in i huset till kungen och sade, ”Idag har du skämt ut alla dina tjänare, som denna dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv, dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv,

⁶genom att älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Du har idag gjort det tydligt att befälhavare och tjänare betyder ingenting för dig. För idag ser jag att om Absalom var vid liv och vi alla var döda, då skulle det glädja dig.

⁷Stå därför nu upp, gå ut och tala vänligt till dina tjänare, för jag svär vid Herren, om du inte går ut, kommer ingen man att stanna hos dig i natt. Och detta kommer att vara värre för dig än all den olycka som har drabbat dig från din ungdom tills nu.”

⁸Så kungen reste sig och satte sig i porten. Och när det blev berättat för hela folket, sägande, ”Se, kungen sitter i porten,” då kom hela folket inför kungen. Nu hade Israel flytt, var och en till sitt tält.

⁹Alla människor i alla Israels stammar argumenterade och sade, ”Kungen räddade oss från våra fienders hand och räddade oss från filistéernas hand, men nu har han flytt ut ur landet från Absalom.

¹⁰Och Absalom, som vi smorde över oss, är död i striden. Varför säger ni då ingenting om att föra tillbaka kungen?”

¹¹Då sände kung David bud till prästerna Sadok och Ebjatar och sade, ”Tala till Judas äldste och säg, ’Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus, eftersom hela Israels ord har kommit till kungen, att återföra honom till hans hus?

¹²Ni är mina släktingar; ni är mitt eget kött och blod. Varför skulle ni då vara de sista att föra tillbaka kungen?’

¹³Och säg till Amasa, ’Är du inte mitt ben och mitt kött? Gud må göra så mot mig och mer därtill om du inte blir befälhavare över armén inför mig ständigt i Joabs ställe.’”

¹⁴Så han vände alla Judas mäns hjärtan som en man, så att de sände bud till kungen och sade, ”Återvänd, du och alla dina tjänare.”

¹⁵Då återvände kungen och kom så långt som till Jordan. Och Judas män kom till Gilgal för att möta kungen, för att eskortera kungen över Jordan.

¹⁶Då skyndade sig Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim, och kom ner med Judas män för att möta kung David.

¹⁷Och tusen män från Benjamin var med honom, och Siba, Sauls hus tjänare, med sina femton söner och tjugo tjänare; och de skyndade sig till Jordan före kungen.

¹⁸De korsade vadstället för att föra över kungens hushåll och göra vad som behagade honom. Då föll Shimei, Geras son, ner inför kungen när han var på väg att korsa Jordan.

¹⁹Han sade till kungen, ”Låt inte min herre hålla mig skyldig, eller komma ihåg vad din tjänare gjorde fel den dag min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till hjärtat.

²⁰För din tjänare vet att jag har syndat. Därför, se, jag har kommit idag, först av hela Josefs hus, för att gå ner och möta min herre kungen.”

²¹Men Abishai, Serujas son, svarade och sade, ”Borde inte Shimei dödas för detta, eftersom han förbannade Herrens smorde?”

²²Men David sade, ”Vad har jag med er att göra, Serujas söner, att ni idag skulle bli en motståndare mot mig? Borde någon man i Israel dödas idag? För vet jag inte att jag idag är kung över Israel?”

²³Så kungen sade till Shimei, ”Du ska inte dö.” Och kungen svor till honom.

²⁴Då kom Mefiboset, Sauls son, ner för att möta kungen. Han hade inte tagit hand om sina fötter, inte trimmat sitt skägg, eller tvättat sina kläder, från den dag kungen avreste tills den dag han återvände i fred.

²⁵Det hände när han kom till Jerusalem för att möta kungen, att kungen sade till honom, ”Varför gick du inte med mig, Mefiboset?”

²⁶Han svarade, ”Min herre kungen, min tjänare bedrog mig. För din tjänare sade, ’Jag ska sadla en åsna åt mig själv, så att jag kan rida på den och följa med kungen,’ eftersom din tjänare är lam.

²⁷Och han har förtalat din tjänare inför min herre kungen. Men min herre kungen är som Guds ängel; gör därför vad som verkar gott för dig.

²⁸För hela min fars hus var som döda män inför min herre kungen; ändå satte du din tjänare bland dem som äter vid ditt bord. Vilken rätt har jag då att ropa mer till kungen?”

²⁹Så kungen sade till honom, ”Varför talar du mer om dina angelägenheter? Jag har beslutat: du och Siba ska dela landet.”

³⁰Och Mefiboset sade till kungen, ”Låt honom ta allt, eftersom min herre kungen har kommit tillbaka i fred till sitt eget hus.”

³¹Nu hade Barsillai, gileaditen, kommit ner från Rogelim, och han gick över Jordan med kungen, för att eskortera honom över Jordan.

³²Barsillai var en äldre man, åttio år gammal, och han hade försett kungen med mat medan han stannade i Mahanaim, för han var en mycket rik man.

³³Kungen sade till Barsillai, ”Kom över med mig och jag ska försörja dig med mig i Jerusalem.”

³⁴Men Barsillai sade till kungen, ”Hur länge har jag kvar att leva, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?

³⁵Jag är idag åttio år gammal. Kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare smaka vad han äter eller vad han dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av sjungande män och sjungande kvinnor? Varför skulle då din tjänare vara en börda för min herre kungen?

³⁶Din tjänare skulle bara korsa Jordan med kungen. Varför skulle kungen belöna mig med en sådan belöning?

³⁷Låt din tjänare återvända, så att jag kan dö i min egen stad nära min fars och mors grav. Men här är din tjänare Kimham; låt honom korsa över med min herre kungen, och gör för honom vad som verkar gott för dig.”

³⁸Och kungen svarade, ”Kimham ska gå över med mig, och jag ska göra för honom vad som verkar gott för dig. Vad du än önskar av mig, ska jag göra för dig.”

³⁹Så alla människor korsade över Jordan, och kungen korsade också. Och kungen kysste Barsillai och välsignade honom, och han återvände till sin egen plats.

⁴⁰Nu gick kungen vidare till Gilgal, och Kimham gick med honom. Alla Judas folk och även hälften av Israels folk eskorterade kungen.

⁴¹Och se, alla Israels män kom till kungen och sade till honom, ”Varför har våra bröder, Judas män, stulit dig bort, och fört kungen och hans hushåll över Jordan, och alla Davids män med honom?”

⁴²Alla Judas män svarade Israels män, ”Eftersom kungen är nära släkt med oss. Varför är ni arga över detta? Har vi ätit på kungens bekostnad, eller har han gett oss någon gåva?”

⁴³Då svarade Israels män Judas män och sade, ”Vi har tio andelar i kungen; därför har vi också mer anspråk på David än ni. Varför behandlade ni oss då med förakt? Var vi inte de första att tala om att föra tillbaka vår kung?” Men Judas mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.