Apostlagärningarna 16

¹Paulus reste till Derbe och sedan till Lystra, där det fanns en lärjunge vid namn Timoteus, son till en judisk kvinna som var en troende, men hans far var grek.

²De troende i Lystra och Ikonium talade väl om honom.

³Paulus ville ha honom med på resan, så han omskar honom på grund av judarna i de trakterna, eftersom de alla visste att hans far var grek.

⁴När de reste genom städerna, överlämnade de de beslut som apostlarna och de äldste i Jerusalem hade fattat för folket att följa.

⁵Så blev församlingarna stärkta i tron och ökade i antal dagligen.

⁶Paulus och hans följeslagare reste genom det frygiska och galatiska området, eftersom de hade hindrats av den Helige Ande från att tala ordet i Asien.

⁷När de nådde gränsen till Mysien, försökte de gå in i Bithynien, men Jesu Ande tillät dem inte.

⁸Så, de passerade Mysien och kom ner till Troas.

⁹Under natten hade Paulus en syn av en man från Makedonien som stod och bad honom, och sade: "Kom över till Makedonien och hjälp oss."

¹⁰Efter att ha sett synen, gjorde vi genast ansträngningar för att resa till Makedonien, eftersom vi drog slutsatsen att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.

¹¹Vi seglade från Troas och satte kurs direkt mot Samothrake, och dagen därpå till Neapolis.

¹²Därifrån reste vi till Filippi, en ledande stad i Makedoniens distrikt och en romersk koloni; vi stannade i denna stad i flera dagar.

¹³På sabbaten gick vi utanför stadsporten till floden, där vi förväntade oss att finna en plats för bön; vi satte oss ner och började tala till kvinnorna som hade samlats där.

¹⁴En kvinna vid namn Lydia, en handlare med purpurtyger från staden Thyatira och en gudsdyrkare, lyssnade. Herren öppnade hennes hjärta att svara på Paulus budskap.

¹⁵När hon och hennes hushåll blev döpta, bad hon oss och sade: "Om ni anser mig trogen mot Herren, kom och stanna i mitt hus." Hon övertalade oss.

¹⁶När vi var på väg till böneplatsen, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som gav sina ägare stor inkomst genom att spå.

¹⁷Hon följde efter Paulus och oss och ropade: "Dessa män är den Högste Gudens tjänare, som förkunnar för er vägen till frälsning."

¹⁸Hon fortsatte med detta i många dagar. Paulus, som blev mycket irriterad, vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att komma ut ur henne!" Och den lämnade henne i samma ögonblick.

¹⁹När hennes ägare såg att deras hopp om vinst var borta, grep de Paulus och Silas och drog dem till torget inför myndigheterna.

²⁰De förde dem till domarna och sade: "Dessa män är judar och orsakar oro i vår stad,

²¹och förespråkar seder som är olagliga för oss romare att acceptera eller utöva."

²²Folkmassan förenade sig i angreppet mot dem, och domarna slet av deras kläder och befallde att de skulle piskas med spön.

²³Efter att ha gett dem många slag, kastade de dem i fängelse och befallde fångvaktaren att bevaka dem noga.

²⁴Efter att ha fått sådana order, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stockarna.

²⁵Runt midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, medan de andra fångarna lyssnade på dem.

²⁶Plötsligt kom ett stort jordskalv, så att fängelsets grundvalar skakades; genast öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade.

²⁷När fångvaktaren vaknade och såg fängelsedörrarna öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt.

²⁸Men Paulus ropade med hög röst: "Gör dig inget illa, för vi är alla här!"

²⁹Fångvaktaren bad om ljus, rusade in och föll darrande ner inför Paulus och Silas.

³⁰Han förde sedan ut dem och frågade: "Mina herrar, vad måste jag göra för att bli frälst?"

³¹De svarade: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och ditt hushåll."

³²De delade Herrens budskap med honom och med alla i hans hus.

³³Vid den timmen på natten tog han dem och tvättade deras sår; sedan blev han och hela hans hushåll genast döpta.

³⁴Han förde dem in i sitt hus, satte fram mat åt dem och fylldes med glädje eftersom han hade kommit till tro på Gud—han och hela hans hushåll.

³⁵När det blev dag, sände domarna sina tjänstemän med ordern: "Släpp dessa män."

³⁶Fångvaktaren rapporterade detta till Paulus och sade: "Domarna har skickat bud att ni kan släppas. Gå nu därför ut och gå i frid."

³⁷Men Paulus sade till tjänstemännen: "De har slagit oss offentligt utan rättegång, män som är romerska medborgare, och kastat oss i fängelse. Nu vill de släppa oss i hemlighet? Nej, verkligen inte! Låt dem komma själva och eskortera oss ut."

³⁸Tjänstemännen rapporterade dessa ord till domarna, och de blev förskräckta när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare.

³⁹De kom för att blidka dem och eskorterade dem från fängelset, och bad dem att lämna staden.

⁴⁰Efter att ha lämnat fängelset, gick de till Lydias hus, där de träffade bröderna och systrarna och uppmuntrade dem. Sedan avreste de.