Apostlagärningarna 20

¹När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna, och efter att ha uppmuntrat dem, tog han farväl och avreste till Makedonien.

²Han reste genom dessa områden och gav mycket uppmuntran till folket, och kom slutligen till Grekland.

³Han stannade där i tre månader. Men när en komplott smiddes mot honom av judarna, just som han skulle segla till Syrien, beslöt han att återvända genom Makedonien.

⁴Han reste med Sopater, son till Pyrrhus från Berea, Aristarchus och Sekundus från Thessalonika, Gaius från Derbe, Timoteus, tillsammans med Tychikus och Trofimus från provinsen Asien.

⁵Dessa män gick i förväg och väntade på vår ankomst i Troas.

⁶Vi seglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och fem dagar senare anslöt vi oss till dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.

⁷På veckans första dag samlades vi för att bryta bröd. Paulus talade till folket, och eftersom han tänkte lämna nästa dag, fortsatte han sitt budskap till midnatt.

⁸Rummet på övervåningen där vi var samlade var väl upplyst med många lampor.

⁹En ung man vid namn Eutychus satt på fönsterkarmen och föll i djup sömn medan Paulus förlängde sitt tal. Överväldigad av sömn föll han från tredje våningen och plockades upp död.

¹⁰Paulus gick ner, kastade sig över honom och omfamnade honom och sade: "Var inte oroliga, för han lever."

¹¹Paulus gick sedan tillbaka upp, bröt bröd och åt. Efter att ha samtalat till gryningen, avreste han.

¹²Den unge mannen togs hem levande, och de blev mycket tröstade.

¹³Vi gick i förväg till skeppet och seglade till Assos, med avsikt att ta Paulus ombord där, för han hade ordnat att resa landvägen.

¹⁴När han mötte oss i Assos, tog vi honom ombord och fortsatte till Mitylene.

¹⁵Efter att ha seglat därifrån, anlände vi nästa dag mittemot Chios; följande dag korsade vi över till Samos, och dagen därefter nådde vi Miletus.

¹⁶Paulus hade beslutat att segla förbi Efesos för att undvika att tillbringa tid i Asien, eftersom han skyndade sig för att nå Jerusalem, om möjligt, till pingstdagen.

¹⁷Från Miletus skickade han till Efesos och kallade kyrkans äldste.

¹⁸När de kom, sade han till dem: "Ni vet hur jag levde hela tiden jag var med er, från första dagen jag satte fot i Asien.

¹⁹Jag tjänade Herren med stor ödmjukhet och med tårar, uthärdande prövningarna som kom över mig genom judarnas komplott.

²⁰Jag tvekade inte att förkunna något som skulle vara till nytta för er, och undervisade er offentligt och från hus till hus.

²¹Jag vittnade högtidligt för både judar och greker om omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus.

²²"Och nu, ledd av Anden, är jag på väg till Jerusalem, osäker på vad som kommer att hända mig där,

²³förutom att den Helige Ande varnar mig i varje stad att fängelse och svårigheter väntar mig.

²⁴Men jag anser inte mitt liv värt något för mig; mitt enda mål är att fullborda loppet och fullfölja den tjänst jag fått från Herren Jesus, att vittna om evangeliet om Guds nåd.

²⁵"Nu vet jag att ingen av er bland vilka jag har predikat riket kommer att se mitt ansikte igen.

²⁶Därför förklarar jag för er idag att jag är fri från ansvaret för någon av er.

²⁷För jag tvekade inte att förkunna för er hela Guds plan.

²⁸Var på er vakt för er själva och för hela hjorden som den Helige Ande har gjort er till övervakare över. Vårda Guds kyrka, som han köpte med sitt eget blod.

²⁹Jag vet att efter min avfärd kommer vilda vargar att komma in bland er och inte skona hjorden.

³⁰Även bland er själva kommer män att resa sig och förvränga sanningen för att dra lärjungar efter sig.

³¹Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år aldrig upphörde att varna var och en av er natt och dag med tårar.

³²"Nu överlämnar jag er till Gud och till hans nåds ord, som kan bygga upp er och ge er en arvedel bland alla dem som är helgade.

³³Jag har inte åtrått någons silver, guld eller kläder.

³⁴Ni vet själva att dessa händer har försörjt mina egna behov och mina följeslagares behov.

³⁵I allt jag gjorde visade jag er att vi genom denna typ av hårt arbete måste hjälpa de svaga, och komma ihåg Herrens Jesu ord, som sade: 'Det är saligare att ge än att få.'"

³⁶När Paulus hade talat färdigt, knäböjde han och bad med dem alla.

³⁷De grät alla när de omfamnade Paulus och kysste honom upprepade gånger.

³⁸Deras största sorg var hans uttalande att de aldrig skulle se hans ansikte igen. Sedan följde de honom till skeppet.