Predikaren 2

¹Jag sade till mig själv: "Kom nu, jag ska pröva dig med nöje för att upptäcka vad som är värt något." Men även detta visade sig vara fåfängligt.

²Jag sade om skratt: "Det är galenskap," och om nöje: "Vad åstadkommer det?"

³Jag försökte glädja mig med vin och omfamnade dårskap—mitt sinne styrde mig fortfarande med visdom—för att urskilja vad som är gott för människor att göra under himlen under deras korta livstid.

⁴Jag påbörjade stora verk: Jag byggde hus åt mig själv och planterade vingårdar.

⁵Jag skapade trädgårdar och parker och planterade alla slags fruktträd i dem.

⁶Jag byggde reservoarer för att vattna lundar av frodiga träd.

⁷Jag förvärvade manliga och kvinnliga tjänare, och hade tjänare födda i mitt hushåll. Jag ägde också fler hjordar och flockar än någon före mig i Jerusalem.

⁸Jag samlade silver och guld åt mig själv, och skatter från kungar och provinser. Jag skaffade manliga och kvinnliga sångare, och människors nöjen: många bihustrur.

⁹Jag blev större än någon som hade föregått mig i Jerusalem. I allt detta förblev min visdom hos mig.

¹⁰Jag nekade inte mina ögon något de önskade; jag undanhöll inget nöje från mitt hjärta. Mitt hjärta gladde sig i allt mitt arbete, och detta var belöningen för all min möda.

¹¹Men när jag betraktade allt som mina händer hade åstadkommit och vad jag hade arbetat för att uppnå, var allt meningslöst, ett jagande efter vinden; det fanns ingen vinning under solen.

¹²Sedan vände jag mina tankar till att överväga visdom, galenskap och dårskap. Vad mer kan efterträdaren till kungen göra än vad som redan har gjorts?

¹³Jag såg att visdom är överlägsen dårskap, precis som ljus är överlägset mörker.

¹⁴De visa har ögon i sina huvuden, medan dåren vandrar i mörker; ändå insåg jag att samma öde drabbar dem båda.

¹⁵Då sade jag till mig själv: "Dårens öde kommer också att drabba mig. Vad är då nyttan med att vara vis?" Jag sade till mig själv: "Även detta är meningslöst."

¹⁶För de visa, liksom dåren, kommer inte att bli ihågkomna länge; i kommande dagar kommer båda att bli bortglömda. Liksom dåren måste även de visa dö!

¹⁷Så jag avskydde livet, eftersom arbetet som utfördes under solen var smärtsamt för mig. Allt är meningslöst, ett jagande efter vinden.

¹⁸Jag avskydde allt jag hade arbetat för under solen, eftersom jag måste lämna det till den som kommer efter mig.

¹⁹Och vem kan säga om den personen kommer att vara vis eller dåraktig? Ändå kommer de att ha auktoritet över alla resultat av min möda i vilken jag har lagt min ansträngning och skicklighet under solen. Även detta är fåfängligt.

²⁰Så mitt hjärta fylldes med förtvivlan över allt mitt mödosamma arbete under solen.

²¹För en person kan arbeta med visdom, kunskap och skicklighet, och sedan måste de lämna allt de äger till någon annan som inte har arbetat för det. Även detta är fåfängligt och en stor olycka.

²²Vad vinner människor av all sin möda och ängsliga strävan som de arbetar med under solen?

²³Alla deras dagar ger deras arbete sorg och smärta; även på natten vilar inte deras sinnen. Även detta är fåfängligt.

²⁴Det finns inget bättre för en person än att äta, dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Även detta, ser jag, är från Guds hand,

²⁵för vem kan äta eller finna glädje utan Honom?

²⁶Till den som behagar Honom ger Gud visdom, kunskap och lycka, men till syndaren tilldelar Han uppgiften att samla och lagra rikedom för att överlämna den till den som behagar Gud. Även detta är meningslöst, ett jagande efter vinden.