2 Moseboken 15

¹Då sjöng Mose och Israels barn denna sång till Herren och sade: ”Jag vill sjunga till Herren, ty han är högt upphöjd; hästen och dess ryttare har han kastat i havet.

²Herren är min styrka och min sång; han har blivit min frälsning. Han är min Gud, och jag vill prisa honom; min faders Gud, och jag vill upphöja honom.

³Herren är mäktig i strid; Herren är hans namn.

⁴Faraos vagnar och hans här har han kastat i havet; de bästa av Faraos officerare drunknade i Röda havet.

⁵De djupa vattnen omslöt dem; de sjönk i djupet som en sten.

⁶Din högra hand, Herre, är majestätisk i kraft; din högra hand, Herre, krossar fienden.

⁷I din majestätiska storhet störtar du dem som reser sig mot dig. Du släpper lös din brinnande vrede; den förtär dem som agnar.

⁸Vid din näsas blast hopade sig vattnen. De brusande vattnen stod som en mur; djupen stelnade i havets hjärta.

⁹Fienden sade: 'Jag skall förfölja, jag skall hinna upp, jag skall dela bytet; jag skall mätta mig på dem. Jag skall dra mitt svärd, och min hand skall förgöra dem.'

¹⁰Men med en andedräkt från dig täckte havet dem. De sjönk som bly i de mäktiga vattnen.

¹¹Vem är som du bland de himmelska varelserna, Herre? Vem är som du, majestätisk i helighet, fruktansvärd i härlighet, utförande underverk?

¹²Du sträckte ut din starka högra hand, och jorden slukade dem.

¹³I din oföränderliga kärlek har du lett det folk du har återlöst. I din styrka har du lett dem till din heliga boning.

¹⁴Folken har hört och bävar; ångest griper Filisteens invånare.

¹⁵Edoms hövdingar är förfärade; Moabs ledare, bävan griper dem; alla Kanaans invånare smälter bort.

¹⁶Skräck och fruktan faller över dem; genom din arms kraft är de som stilla som en sten, tills ditt folk går förbi, Herre, tills det folk du har köpt går förbi.

¹⁷Du skall föra dem in och etablera dem på ditt arvs berg, den plats, Herre, du har gjort till din boning, helgedomen, Herre, dina händer har upprättat.

¹⁸Herren skall regera för all tid.”

¹⁹När Faraos hästar, vagnar och ryttare gick in i havet, lät Herren havets vatten återvända över dem, men Israels barn gick på torr mark genom havets mitt.

²⁰Då tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde efter henne med tamburiner och dans.

²¹Och Mirjam sjöng för dem: ”Sjung till Herren, ty han är högt upphöjd; hästen och dess ryttare har han kastat i havet.”

²²Sedan ledde Mose Israel från Röda havet, och de gick in i öknen Shur. I tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.

²³När de kom till Mara kunde de inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. (Därför kallas platsen Mara.)

²⁴Så folket klagade till Mose och frågade: ”Vad ska vi dricka?”

²⁵Då ropade Mose till Herren, och Herren visade honom ett stycke trä. Han kastade det i vattnet, och vattnet blev sött. Där gjorde Herren en stadga och en förordning för dem, och där prövade han dem.

²⁶Han sade: ”Om du noga lyssnar till Herren din Guds röst och gör vad som är rätt i hans ögon, om du lyssnar till hans bud och håller alla hans förordningar, skall jag inte låta någon av de sjukdomar komma över dig som jag lät komma över egyptierna, ty jag är Herren, som helar dig.”

²⁷Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmträd, och de slog läger där vid vattnen.