1 Moseboken 44

¹Josef instruerade sin husförvaltare: "Fyll männens säckar med så mycket mat som de kan bära, och lägg varje mans pengar överst i hans säck.

²Lägg också min silverbägare överst i den yngstes säck, tillsammans med hans pengar för säden." Och förvaltaren gjorde som Josef befallde.

³När morgonen grydde gav sig männen iväg med sina åsnor.

⁴De hade just lämnat staden och var inte långt borta när Josef sade till sin förvaltare: "Gå genast efter de där männen, och när du hinner upp dem, fråga: 'Varför har ni lönat gott med ont?

⁵Är detta inte bägaren som min herre dricker ur och använder för spådom? Ni har begått ett fel.'"

⁶När han hann upp dem, framförde han dessa ord till dem.

⁷De svarade: "Varför talar min herre sådana ord? Långt därifrån att dina tjänare skulle göra något sådant!

⁸Vi tog till och med med oss tillbaka från Kanaans land de pengar vi fann i våra säckars mynningar. Varför skulle vi stjäla silver eller guld från din herres hus?

⁹Om någon av dina tjänare hittas med det, skall han dö, och vi andra skall bli min herres slavar."

¹⁰Han svarade: "Låt det bli som ni säger. Den som hittas med det skall bli min slav; de andra skall vara utan skuld."

¹¹Var och en sänkte snabbt sin säck till marken och öppnade den.

¹²Förvaltaren började söka, med början hos den äldste och slutade med den yngste, och bägaren hittades i Benjamins säck.

¹³Vid detta rev de sina kläder i sorg. Var och en lastade sin åsna, och de återvände till staden.

¹⁴När Juda och hans bröder kom fram till Josefs hus, var han fortfarande där, och de föll ner till marken inför honom.

¹⁵Josef frågade dem: "Vad är detta ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen kan praktisera spådom?"

¹⁶Juda svarade: "Vad kan vi säga till min herre? Hur kan vi rättfärdiga oss? Gud har avslöjat dina tjänares skuld. Vi är nu min herres slavar, både vi och den som hittades med bägaren."

¹⁷Men Josef sade: "Långt därifrån att jag skulle göra detta. Endast den man som hittades med bägaren skall bli min slav. Ni andra, återvänd till er far i frid."

¹⁸Då närmade sig Juda honom och sade: "Snälla, min herre, låt din tjänare tala ett ord i min herres öron, och bli inte arg på din tjänare, för du är som farao själv.

¹⁹Min herre frågade sina tjänare: 'Har ni en far eller en bror?'

²⁰Vi svarade: 'Vi har en gammal far och en ung son född åt honom på hans ålderdom. Hans bror är död, och han är den ende kvar av sin mors barn, och hans far älskar honom.'

²¹Då sade du till dina tjänare: 'Ta ner honom till mig så att jag kan se honom.'

²²Vi sade till min herre: 'Pojken kan inte lämna sin far; om han lämnar, skulle hans far dö.'

²³Men du sade till dina tjänare: 'Om inte er yngste bror kommer med er, kommer ni inte att få se mitt ansikte igen.'

²⁴När vi återvände till din tjänare, vår far, berättade vi vad min herre hade sagt.

²⁵Vår far instruerade oss: 'Gå tillbaka och köp lite mer mat.'

²⁶Men vi sade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss. Vi kan inte se mannens ansikte om han inte är med oss.'

²⁷Din tjänare, vår far, bad oss: 'Ni vet att min hustru födde mig två söner.

²⁸En lämnade mig, och jag sade, "Han måste ha blivit söndersliten." Jag har inte sett honom sedan dess.

²⁹Om ni också tar denna ifrån mig och något ont händer honom, kommer ni att föra ner mitt gråa huvud till graven i elände.'

³⁰Nu, om pojken inte är med oss när jag återvänder till din tjänare, vår far, och om vår far, vars liv är nära knutet till pojkens liv,

³¹ser att pojken inte är med oss, kommer han att dö. Dina tjänare kommer att föra ner vår fars gråa huvud till graven i sorg.

³²Din tjänare garanterade pojkens säkerhet till min far, och sade, 'Om jag inte för honom tillbaka, kommer jag att bära skulden inför min far hela mitt liv.'

³³Nu, låt din tjänare stanna som min herres slav istället för pojken, och låt pojken återvända med sina bröder.

³⁴Hur kan jag återvända till min far om pojken inte är med mig? Jag fruktar att se den olycka som skulle drabba min far."