Jeremia 7

¹Det budskap som gavs till Jeremia från Herren:

²”Stå vid ingången till Herrens hus och förkunna detta budskap: ’Hör Herrens ord, alla ni av Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren.’

³Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era vägar och era gärningar, så låter jag er bo på denna plats.

⁴Lita inte på bedrägliga ord och säg: ’Detta är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel.’

⁵För om ni verkligen ändrar era vägar och era gärningar och utövar rättvisa mellan en person och hans granne,

⁶om ni inte förtrycker främlingen, den faderlöse eller änkan, och inte utgjuter oskyldigt blod på denna plats, eller följer andra gudar till er egen skada,

⁷då låter jag er bo på denna plats, i det land som jag gav åt era förfäder för evigt och alltid.

⁸Se, ni litar på bedrägliga ord som inte är till någon nytta.

⁹Ska ni stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott, svära falskt, bränna rökelse åt Baal och följa andra gudar som ni inte har känt,

¹⁰och sedan komma och stå inför Mig i detta hus, som är uppkallat efter Mitt namn, och säga: ’Vi är säkra,’ så att ni kan fortsätta göra alla dessa styggelser?

¹¹Har detta hus, som är uppkallat efter Mitt namn, blivit en rövarkula i era ögon? Se, jag har sett det själv,” förklarar Herren.

¹²”Men gå nu till Min plats som var i Silo, där jag först lät Mitt namn bo, och se vad jag gjorde med den på grund av Mitt folk Israels ondska.

¹³Och nu, eftersom ni har gjort alla dessa saker,” förklarar Herren, ”och jag talade till er, talade ihärdigt, men ni lyssnade inte, och jag kallade er men ni svarade inte,

¹⁴därför ska jag göra med huset som är uppkallat efter Mitt namn, som ni litar på, och med platsen som jag gav till er och era fäder, som jag gjorde med Silo.

¹⁵Jag ska kasta ut er ur Min åsyn, precis som jag har kastat ut alla era bröder, alla Efraims ättlingar.

¹⁶”Vad gäller dig, be inte för detta folk, och frambär ingen bön eller vädjan för dem; vädja inte till Mig, för jag kommer inte att höra dig.

¹⁷Kan du inte se vad de gör i Judas städer? Eller på Jerusalems gator?

¹⁸Barnen samlar ved, fäderna tänder elden, och kvinnorna knådar deg för att baka kakor åt himlens drottning; och de utgjuter dryckesoffer åt andra gudar för att väcka Min vrede.

¹⁹Är det Mig de provocerar?” förklarar Herren. ”Är det inte sig själva, till sin egen skam?”

²⁰Därför säger den suveräne Herren så: ”Se, Min vrede och Min harm ska utgjutas över denna plats, över människor och djur, över fältets träd och markens frukt; och det ska brinna och inte släckas.”

²¹Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: ”Lägg era brännoffer till era offer och ät köttet själva!

²²För när jag förde era förfäder ut ur Egypten, gav jag dem inte bara befallningar angående brännoffer och offer,

²³utan jag gav dem denna befallning: Lyd Min röst, så ska jag vara er Gud och ni ska vara Mitt folk; och vandra på alla de vägar som jag befaller er, så att det må gå er väl.

²⁴Men de lyssnade inte eller böjde sitt öra, utan följde de envisa böjelserna i sina onda hjärtan. De gick bakåt och inte framåt.

²⁵Från den tid era förfäder lämnade Egypten tills nu, dag efter dag, gång på gång sände jag er alla Mina tjänare profeterna.

²⁶Men de lyssnade inte på Mig eller böjde sitt öra. De styvnade sin nacke och gjorde mer ont än sina förfäder.

²⁷”Så du ska tala alla dessa ord till dem, men de kommer inte att lyssna på dig; och du ska kalla på dem, men de kommer inte att svara.

²⁸Säg därför till dem: ’Detta är nationen som inte har lytt Herrens, deras Guds, röst eller accepterat tuktan. Sanningen har förgåtts; den har försvunnit från deras läppar.

²⁹Klipp av ditt hår och kasta bort det; ta upp en klagosång på de öde höjderna, för Herren har förkastat och övergivit sin vredes generation.

³⁰För Judas folk har gjort ont i Mina ögon,” förklarar Herren. ”De har ställt upp sina avskyvärda avgudar i huset som är uppkallat efter Mitt namn, för att orena det.

³¹De har byggt Tofets höga platser i Ben-Hinnoms dal för att bränna sina söner och döttrar i elden—något jag inte befallde, och det kom inte i Mitt sinne.

³²Därför, se, dagar kommer,” förklarar Herren, ”då det inte längre ska kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal, utan Slaktens dal, för de ska begrava i Tofet tills det inte finns mer plats.

³³Kadavren av detta folk ska bli mat för himlens fåglar och jordens djur, och ingen ska skrämma bort dem.

³⁴Jag ska få slut på glädjens och fröjdens ljud, brudens och brudgummens röster, i Judas städer och Jerusalems gator, för landet ska bli öde.