Klagovisorna 4

¹Hur guldet har förmörkats, hur det rena guldet har förändrats! De heliga stenarna ligger kringspridda vid varje gatuhörn.

²Sions dyrbara barn, en gång värderade som rent guld, betraktas nu som lerkärl, verk av en krukmakares händer.

³Även schakaler erbjuder sina bröst för att dia sina ungar, men mitt folk har blivit grymma som strutsar i öknen.

⁴Spädbarnets tunga klibbar vid gommens tak av törst; barnen ber om bröd, men ingen ger dem något.

⁵De som en gång festade på läckerheter darrar nu på gatorna; de som vårdades i purpur ligger nu på askhögar.

⁶Mitt folks straff är större än Sodoms synd, som störtades på ett ögonblick utan att någon hand vändes för att hjälpa henne.

⁷Deras furstar var renare än snö, vitare än mjölk, rödare i kroppen än rubiner, deras utseende likt lapis lazuli.

⁸Nu är de mörkare än sot; de känns inte igen på gatorna. Deras hud har skrumpnat på deras ben; den har blivit så torr som trä.

⁹Bättre är de som dödats av svärdet än de som dör av hunger; de tynar bort, slagna av bristen på gröda från fältet.

¹⁰Medkännande kvinnor har kokat sina egna barn; de blev mat åt dem under mitt folks förstörelse.

¹¹Herren har uttömt sin vrede, han har utgjutit sin häftiga ilska. Han tände en eld i Sion som förtärde dess grundvalar.

¹²Varken jordens kungar eller någon av världens invånare trodde att motståndaren och fienden kunde komma in genom Jerusalems portar.

¹³Detta hände på grund av hennes profeters synder och hennes prästers missgärningar, som utgjöt de rättfärdigas blod inom henne.

¹⁴De vandrade blint på gatorna; de var så befläckade av blod att ingen vågade röra deras kläder.

¹⁵"Bort! Oren!" ropade folk till dem. "Bort! Bort! Rör oss inte!" När de flydde och vandrade, sade folk bland nationerna: "De kan inte stanna här längre."

¹⁶Herren själv har skingrat dem; han vakar inte längre över dem. Prästerna får ingen ära, de äldste ingen ynnest.

¹⁷Våra ögon svek oss, förgäves letade vi efter hjälp; från vårt vakttorn såg vi efter en nation som inte kunde rädda oss.

¹⁸De jagade våra steg så att vi inte kunde gå på våra gator. Vår ände var nära, våra dagar var räknade, för vår ände hade kommit.

¹⁹Våra förföljare var snabbare än örnar i skyn; de jagade oss över bergen och låg i bakhåll för oss i öknen.

²⁰Vår näsborras andedräkt, Herrens smorde, fångades i deras fällor. Vi trodde att under hans skugga skulle vi leva bland nationerna.

²¹Gläd dig och var glad, dotter Edom, du som bor i Uz land. Men bägaren ska även gå till dig; du kommer att bli drucken och blotta dig.

²²Ditt straff är fullbordat, dotter Sion; han kommer inte att förlänga din landsflykt. Men han kommer att straffa din synd, dotter Edom, och avslöja din ondska.